Protesmärkning föreslogs i en artikel i Tandläkartidningen 1963 och från 1965 infördes märkning av proteser inom folktandvården och frivilligt inom den privata sektorn. 1981 infördes en obligatorisk märkning i svensk tandvård. Alla avtagbara proteser skulle märkas. Det var en bestämmelse som visade sig vara av mycket stor betydelse för patienter inom långvård och äldre-boende men framför allt för det rättsodontologiska arbetet. Märkbandet- i stål- kunde motstå en temperatur av 1300 grader.

Undervisningen i rättsodontologi Undervisning i rättsodontologin för tandläkarstuderande har etablerats successivt sedan mitten av 50-talet. Efter 1965 stadgades att rättsodontologi skulle ingå som ett obligatoriskt ämne i grundutbildningen med 10 tim! kurs.
Undervisning ges -förutom för tandläkarstuderande- även för läkarstuderande under deras kurs i rättsmedicin, tandsköterskor och hygienister liksom för tandtekniker. Vidare jurist- och åklagarutbildningen samt vid polishögskolan under olika utbildningsstadier.

Sedan 1979 finns en systematisk vidareutbildning.

Denna arrangerades antingen av Svenska Tandläkare- Sällskapets fyra regionala kursnämnder eller Svensk Rättsodontologisk Förening.

För närvarande finns följande kursutbud inom Svensk Rättsodontologisk Förening:

För tillträde till kurs RO IX fordras genomgångna kurser II, IV, VI samt endera kurserna III, V, VII eller VIII. Efter genomgången kurs IX erhåller man intyg som identifieringskunnig tandläkare och kan därefter komma att hjälpa till inom identifieringskommissionen.

Forskning:
Rättsodontologisk forskning utnyttjar generellt samma metodologi som annan naturvetenskaplig forskning. Karakteristiskt för rättsodontologiskt utvecklingsarbete är att applicera nya rön inom naturvetenskaplig forskning för att finna förbättrade metoder t.ex. personidentifiering, åldersbestämning med hjälp av tänder och bitspårsanalys. Av särskilt intresse är att utröna med vilken säkerhet det rättsodontologiska arbetet kan genomföras i de fall då endast fragmentariskt jämförelsematerial finns tillgängligt.

Identifieringar med hjälp av tänder och tandrekonstruktioner är däremot som regel mycket säkra då tänder och käkar är det mest motståndskraftiga av våra hårdvävnader. Tänderna kvarstår relativt oförändrade även om en person omkommit genom brand eller drunkning eller har legat i jord eller luft under avsevärd tid.

Den alltmer ökade samfärdseln, de alltmer tilltagande hastigheterna både till lands, till sjöss eller i luften har medfört stigande olycksfallsfrekvens och därmed ett ökat behov av identifieringar.
I princip består arbetet i undersökning och registrering av odontologiska data på offer, s.k. antemortem-uppgifter, och insamlande av motsvararande data från förmodade omkomna, s.k. postmortem- informationer. En överensstämmande jämförelse mellan dessa två, kan ge en positiv identifiering.

De svåraste och därför mest värdefulla identifieringar sker efter stora katastrofer, i synnerhet om liken stympats eller bränts.

När Gunnar Johanson tillträdde den nya tjänsten i Stockholm 1975 var antalet förrättningar många, fler än i Malmö! Lund. Orsakerna var bl. a. större kriminalitet, upptagningsområdet rymde ca 1,2 milj. människor och ytan dessutom mycket större. Det som var annorlunda, var det stora antalet helt skeletterade fynd, som dött en naturlig dö, självmord eller mord, och som återfanns på någon av öarna i Stockholms skärgård. Det fanns aldrig något insamlat, dokumenterat material inom polisdistrikten som kunde ge ledtrådar och därför blev följden flera oidentifierade kroppar.