UD meddelade på ett tidigt stadium
att två svenska och två tyska journalister hade försvunnit
vid en flygning i ett litet plan från Nairobi över Wiktoriasjön.
Det var ett amfibie-plan som kunde landa på vattnet.
Bakgrunden till denna flygning var följande: Envåldshärskaren
i Uganda, Idi Amin hade drivits på flykt från sitt land, små
grupper av hans soldater uppträdde hotfullt, stal och dödade
och var fruktade. Amin hade i sin tjänst en högre engelsk
officer, som desserterat från den engelska armen - och tjänstgjort
som Amins stabchef Det gick ett rykte att denne man uppehöll
sig i en liten by på norra stranden av Wiktoriasjön.
De fyra journalisterna bestämde sig för att göra en intervju
och därmed ett scope.
Man hyrde i Nairobi ett mindre flygplan och flög till norra
änden av sjön. När de fyra hade förankrat planet och var på
väg uppför strandbrinken till byn, möttes dom av en aggressiv
soldatgrupp om 3-4 man. Dom frågade inte om ärendet utan alla
fyra- först de två svenskarna sköts med en salva från automatgevären-
Kalasnikov- rakt framifrån, tyskarna som försökte fly mot
stranden sköts i ryggen. Alla fyra grävdes ned i den röda
varma Afrikajorden. Någon orädd icke-soldat blev vittne till
massakern. Men inte förrän tre veckor senare vågade han ge
sig till känna.
Under dessa tre veckor arbetade UD med detta ärende. Man visste
av efterlysningarna på de fyra från Nairobi, namnen på de
saknade, och man gav mig uppdrag att samla in jämförelsematerialet
för identifieringen. På alla fyra. Först bestämdes att när
man väl fann kropparna av de fyra skulle dessa flygas till
Frankfurt för obduktion och identifiering. Den ena tyska journalisten
var fast stationerad i Nairobi, gift även med en tyska, även
hon journalist. Hon vägrade lämna ut makens kropp för undersökning
i Tyskland, utan det bestämdes att den skulle företas i Nairobi.
Under dessa veckor då journaler och röntgen kunde finnas,
hände förvånansvärda .saker De två svenskarna tjänstgjorde
som utrikeskorrespondenter för Svenska Dagbladet och Expressen.
På påskaftonens eftermiddag ringde mig en redaktionschef och
påstod att han fått bemyndigande av UD att jag skulle lämna
ut journalerna, dom skulle själva ombesörja identifieringen.
Allt journalmaterial är konfidentiellt och en sån order kunde
inte ens UD besluta om. På min fråga vilken UD-anställd som
ansvarade för detta, kunde och ville han inte nämna namnet
på och hans ton till mig i tel. blev allt bryskare. Han svor
och han skulle nog visa vem jag stungit har.
Nästa dag återkom han med samma slags hotelser. Man ville
från pressen komma först och också få ett scope.
Jag blev efter påsken resfärdig, tog mitt jämförelsematerial
och landade i värme och solsken i Nairobi. Vi var i mitten
på april.
Möttes av svenska ambassadören Cecilia Nettelbrandt. Hon hälsade
mig välkommen till Nairobi men sa: "Egentligen har du inget
här att göra, samtliga journalister är identifierade.
På vilka premisser då?
Jag har ju journalmaterialet med mig.
De två svenska tidningarna har betalt 5000 svenska kronor
till en engelsk läkare och en indisk bårhuschef. Den engelske
läkaren hade förlorat sin legitimation- kraftigt alkoholiserad-
men tog uppdrag, som kunde förstärka den magra kassan.
Jag blev ju mycket förvånad och upprörd. Ambassadören sade
då. Du är svensk utsänd för detta, jag är den högsta svenska
representanten i detta land, och när du nu är här, skall du
naturligtvis utföra identifieringen av de fyra skjutna.
Rättsmedicinska institutionen, som man kallade denna tegelbyggnad
saknade fönster, enbart fönsteröppningar fanns Cementgolvet
var täckt med ca 5-10 cm sågspån, allt indränkt med formalin.
Lukten var besvärande, ögonen rann, och jag sade till ambassadören
och hennes förste sekreterare . Ni behöver inte vistas i denna
förskräckliga miljö.
Vi stannar! Det var budskapet från ambassadören.
Jag hade bytt till arbetskläder, började då registrera tänderna
på första offret. Hade lagt ut röntgenfilmerna och journaler
i fönsteröppningen. Den ene svensken hade karakteristiskt
tandstatus, bl. a en iögonfallande guldkrona på den undre
vänstra första kindtanden samt många fler speciella drag.
Det fanns inga som helst tvivel om att detta var herr B från
SvD. Alla fyra undersöktes och jämfördes mot det medtagna
antemortem-materialet.
Mina vittnen fick nu bekräftat att dessa fyra hade förväxlats
av de "köpta specialisterna".
En annan uppföljning som visade sig ha stort
internationellt intresse. På kvällen när mitt arbete var klart,
ringde internationell press och frågade mig ,vilka vapen som
användes. Ryska Kalasnikov. Men vilka länder hade försett
Amin med vapen och ammunition? Vid den senare obduktionen
som företogs i Stockholm kunde kulorna tas ut ur kropparna.
På Statens Kriminaltekniska Laboratorium analyserades kulorna
på sin metallurgiska samman-sättning. Dessa var inte, som
man trodde, av ryskt ursprung utan tillverkade i Tjeckoslovakien.
Detta var en information som spreds i internationell press.
|
