Flygkatastrofen i Madrid november 1983.

Tidigt på morgonen söndagen den 27 november störtade en jumbojet Boing 747 under inflygning till Madrids internationella flygplats. Flygplanet, som kommit ned på för låg höjd, tuschade först marken och studsade upp igen för att sedan definitivt krascha. Brand utbröt. Planet tillhörde SAS, uthyrt till ett sydamerikansk flygbolag, var destinerat till Bogota med mellanlandning i Madrid. Ombord fanns 198 personer, däribland flera småbarn .11 personer överlevde kraschen. Bland de omkomna fanns tjugosju skandinaver: 22 svenska, 3 norska, en dansk och en finsk medborgare.

©Leif Kullman

De flesta skandinaviska medborgarna var yngre människor på väg till Sydamerika för att hämta hem adopterade barn.

Ofta sker identifieringsarbetet vid större olyckor under förhållanden som är präglade av förvirring. Det har därför ansetts nödvändigt att organisera identifieringsarbetet innan en katastrof inträffar. 1966 hade vår svenska ID-kommission tillsats.

Redan tidigt på söndagen uppmanade utrikesdepartementet medlemmarna att vara resberedda. Alla journaler, röntgenbilder och andra uppgifter som rör en saknad person insamlas genom polisens försorg. De överlämnas till hemmakommissionen, vars uppgift är att systematisera inlevererat material, överföra journaluppgifter på speciella gula AM-blanketter, kopiera röntgenbilder och på polisiära blanketter anteckna den saknades signalement.

ID-kommissionens fyra ordinarie medlemmar avreste till Madrid på måndag förmiddag.

UD hade erhållit ett önskemål från de övriga nordiska länderna om att den svenska kommissionen även skulle bevaka och medverka till identifieringen av övriga skandinaviska olycksoffer. Danskt journalmaterial överlämnades vid mellanlandningen på Kastrup och det norska medfördes av en kriminaltekniker, som sedan ingick i det svenska teamet. Det finska materialet kom med kurir till olycksplatsen.

De flesta omkomna som ej hade identifierats hade förts till en stor hangar tillhörande flygbolaget Iberia. Övriga hade förts till olika sjukhus i Madrid. Vi fick löfte om att under tisdag förmiddag få gå in i hangaren. Efter den första inspektionen stod det helt klart att arbetet skulle komma att ha tyngdpunkten på odontologisk identifiering, eftersom de flesta kroppar var svårt sargade och brända. Tänderna var dock relativt väl bevarade.

©Leif Kullman

En svår jobspost var, att den spanska religionen inte tillät obduktion, varför vår rättsläkare var förvisad till att assistera oss andra.

För att öka effektiviteten i vårt arbete anhölls att min assistent från Stockholm skulle kallas till Madrid. Begäran gick till spanska inrikesministern som beviljade detta och via svenska ambassaden i Madrid och UD i Stockholm kunde redan på tisdag kväll ytterligare en odontolog ingå i det arbetande teamet.

På onsdag morgon kunde själva identifieringsarbetet påbörjas.
Dock återstod många stora och svåra problem. Den spanska polisen stod inte emot trycket från press och massmedia, liksom från anhöriga, som tilläts komma in i hangaren och störa arbetet. Hysteriska, gråtande människor trodde sig igenkänna de sina. En ung brasilianska trodde sig ha funnit sin syster, som bar jeans märkt Lee. Identiteten var redan fastställd med hjälp av odontologiska karakteristika, det var ett svenskt offer från Kramfors.

Ett annat problem var arbetsställningen. Coronern- borgmästaren i den lilla stad där planet kraschade - hade aldrig ställts inför liknande uppgifter. Inga hjälpmedel fanns till vår hjälp, inga bord fick användas, inga lampor, varför vi fick upprätta mer än 160 status knästående på hangarens betong-golv. Alla incidenter påverkade samarbetet med spanjorerna negativt. Vi fick t.ex. avbryta arbetet helt plötsligt utan att man angav något skäl. En ID-kommission från ett annat europeiskt land hade inte följt coronerns anvisningar och portförbjöds helt för fortsatt arbete. De måste lämna Madrid utan att fa utföra sitt arbete.

©Leif Kullman

Som tur var hade vår tolk- 1: sekreteraren från svenska ambassaden- känsla för det spanska lynnet och tänkandet, och bidrog till att vårt samarbete med spanjorerna blev bättre och bättre. Kopior på alla, samtliga, upptecknade tandstatus gjordes och överlämnades till spanjorerna.

På de offer som hade placerats på sjukhusen runt Madrid hade käkarna tagits ut och över-flyttats till oss i hangaren. Arbetet fortskred bra, alla skandinaver kunde identitetsbestämmas genom tänderna, på några av barnen fastställdes identiteten genom åldersbestämning med hjälp av tandutvecklingen.

Efter fredagens arbete hade samtliga skandinaver identifierats och i kistor kunnat sändas hem.

Vi var färdiga med alla våra rapporter, vår svenska kommission hade visat sig vara så väl rustad att det imponerade på spanska myndigheter.

Döm om vår förvåning när till svenska ambassaden en begäran om odontologisk hjälp kom från de spanska ansvariga. Spanska kommissionen hade som tidigare nämnts inga rättsodontologer och man bad att de två tandläkarna skulle ställas till deras förfogande. Vi hade ju registrerat alla olycksoffer. Från alla de länder som hade offer bland de omkomna sändes tandjournaler. Men de ansvariga kunde inte läsa dessa och naturligtvis inte jämföra antemortem- och postmortem uppgifter.

Det blev vår uppgift.
Redan första dagen kunde vi fastställa identiteten på samtliga i cockpiten och del av övrig besättningen. Deras lycka och tacksamhet kände inga gränser.
Spanjorerna var intresserade av vår organisation, effektiviteten osv. Detta bekräftades ytterligare när man från Madrid redan i januari året efter, bad att få sända fyra (4) medlemmar till Stockholm för att ta del av svensk erfarenhet och organisation.