I mars 1986 inträffade en svår
flygolycka. Några veckor tidigare hade svenske stadsministern
Olof Palme skjutits till döds på öppen gata i Stockholm.
Rikspolisstyrelsen var stressade för att snabbt kunna lösa
mordet, vilket fortfarande inte år 2000 skett. Atmosfären
var sådan att få saker fungerade.
Då fick UD en vädjan från landets ambassad i Mexico, man vädjade
om hjälp från svenska ID- kommissionen.
Bland de omkomna - ca 150 - på det mexikanska planet med destination
Kalifornien ,fanns fyra svenskar, ambassadrådet på svenska
ambassaden i Mexico- City, hennes två pojkar 21 och 19 år,
samt ambassadrådets syster - en kvinnlig svensk tandläkare
från Göteborg. Endast någon timme efter start uppfattade flygledningen
nödsignaler från oländiga skogs- och bergmassiv nordost om
huvudstaden, där planet hade kraschat.
Räddningsexpedition var redan på väg och med helikoptrar kunde
man snart lokalisera nedslagsplatsen. Inga överlevande syntes
vid första undersökningen. Däremot hade indianer, bosatta
i området, funnit flygplansresterna och hade också hunnit
plundra de omkomna på personliga tillhörigheter och andra
värdesaker ss ringar och dyl., som kunde komma till användning
vid identifieringsprocessen.
ID-kommissionen i samtycke med UD ,beslöt att sända endast
rättsodontologen p g a det spända läge som rådde inom polisen.
Om arbetet till trots skulle kräva ytterligare medarbetare
från kommissionen kunde jag via svenska ambassaden kräva detta.
Man hade från mexikanska polisen erbjudit mig all den hjälp,
som kunde avsättas, för att snabbt kunna finna svenskarna,
och därmed göra identifieringen. Jag hade från svenska ambassaden
begärt en tolk, som fria, kunde skriva rapporterna. Mexico
krävdes att alla rapporter skulle skrivas i sex exemplar.
Nu påbörjades jobbet att samla in journalmaterial på alla
fyra. Ambassadrådets journalmaterial inkl. röntgenfilmer fanns
hos hennes privattandläkare i Stockholm, de två sönernas var
besvärligare att finna. Båda hade från skoltandvårdstiden
inga bestämda, fasta tandläkare.
Den äldste hade ett förflutet i tolkskolan i Södertälje. Jag
hade hoppats, att när man med kort varsel behövde sändas på
uppdrag någonstans i världen, det inte fick saknas ett ordentligt
identifierings-underlag. Tolkskolan hade aldrig undersökt
eller registrerat elevernas tänder. Till slut fick jag kontakt
med pojkarnas far, skild från mamman sen många år. Han hade
tagit sönerna till sin egen tandläkare och där fann jag material.
Vad beträffar system -tandläkaren - i Göteborg. Jag brukar
på föreläsningar uppmana de blivande kollegorna, glöm inte
att ni själva skall bevara en ordentligt journal. Har tyvärr
dålig erfarenhet av omkomna tandläkare utan jämförelsematerial.
Vid en flygolycka med en kollega bland de omkomna, bad jag
om journaler och röntgen. Erhöll ett A6 konvolut med lösa
röntgenbilder för familjens 5 medlemmar, inga med datum eller
vem de tillhörde. Puzzelläggning!
Så också med denna kvinnliga kollega. Hennes man, som själv
hade en viss anknytning till Tandläkarhögskolan i Göteborg
var av naturliga skäl så chockad att han inte ville hjälpa
mig. Han berättade att hela matrumsbordet var fyllt av odontologiskt
material, däribland röntgen-filmer. Hon arbetade med en ortodontisk
undersökning. Maken ,som var i Stockholm, när min insamling
pågick, blev otrevlig och inte samarbetsvillig, och skrek
till mig, vem skall då betala min flygresa till Göteborg tur
och retur? Jag trodde du var mer mån om att din fru kan få
sin identitet fastställd än att bli klassad som oidentifierad,
replikerade jag. UD betalade resan och ordnade att röntgenfilmerna
hämtades vid flyget på Arlanda.
Var skall jag söka, var hans fråga? Inte på matbordet, sök
i någon låda i skrivbord eller bokskåp. Och det lyckades!!
Han blev glad och tog senare kontakt och tackade mig för att
jag varit påstridig. Flygresan- med förseningar- tog 15 tim.
Hade fått ett telegram från Mexiko under färden, där man frågade
mig om jag kunde starta mitt arbete när vi landade. Beräknad
tid 2045, men landningen skedde 0130. Efter viseringar och
kontroller lämnade jag flygterminalen 0230.Då tackade jag
nej till att börja arbeta. Varför man önskade detta, vet jag
fortfarande inte?
På flygplatsen väntade på mig en ung flicka. Det var min tolk.
Hon var svensk tandläkare, fått sin utbildning i Stockholm,
och var gift med en mexikan. Hon talade och skrev språket
perfekt. Hon hade aldrig varit med vid en obduktion tidigare
och efter 15 min, av ulkningar och problem var hon färdig
att bistå mig, utan att själv behöva deltaga. Hon kunde dock
anteckna karakteristika på s.k. postmortem blanketter och
sedan jämföra med de antemortem jag fyllt i redan i Stockholm.
Hon fick vara med om att finna de saknade svenskarna. Sedan
återstod att till de mexikanska myndigheterna lämna över identitetshandlingarna.
Pappan till de två pojkarna hade varit med till Mexico-City
för bl.. a följa mitt arbete. Han var stor och känd industriledare
och mycket stor i korken. Han "fordrade" att få se sina döda
söner. Talade om, att detta kunde jag inte neka honom. Men
ville i stället ge honom ett gott råd: Minns dina pojkar som
du minns dom i livet, aldrig som de stympade, olycksoffer
dom nu är, du kommer alltid att ha denna bild på näthinnan
förall din framtid"
Han vände och gick ut från rummet vi befann oss i. Han vände
dock tillbaka efter en timme, tog mig i hand och tackade mig
för det goda rådet. |
